Harrys historia

”Idrotten har gett mig gemenskap”

Min mor berättade åt mig, att jag som tvååring var på väg ut mellan stolparna på Drumsö bro och ville fara och simma. Hon fick just tag på mig i sista sekunden. Det är ett sätt att försöka säga, att jag alltid varit väldigt intresserad av vattnet.

Jag tror att var och en söker sig till den bit man klarar bra eller bäst, så om man inte är utsatt för simningsförsök, så blir det aldrig någon simning. För mig var det en naturlig väg. Fjärilsim var mitt genombrottssim, men senare tävlade jag i alla simsätt.

Egentligen tränade vi inte så mycket, hur är det man säger: “Heikot treenaa”. Men jag hade nog inte så bra betyg i skolan, eftersom jag vanligtvis spenderade kvällarna i Georgsgatans simhall. Jag tror nog att de som har lätt att röra sig framåt i vattnet, så de söker sig till simning. Det inlärda behovet att lyckas så gjorde sedan att jag gick framåt.

Jag var med i gänget som genomförde starten av vattenpolo i Finland. När Estland började skicka ut sitt landslag så lärde vi oss, att vi var ganska oskyldiga. Det första motståndarna gjorde, var att de rev sönder brallorna på oss. Jag kommer så bra ihåg, att vi tyckte det var något som inte passade sig, men man lärde sig ju att ge tillbaka.

Det här laget spelade ungefär 10 år ihop. Det var ungefär samma tid som fylldes med sport. Sedan började det komma familj, arbete och ålderdom. Det finns Masters-tävlingar för åldringar, som jag också länge deltog i. Möjligheten finns, men intresset finns inte. Det är lite för omständigt att sitta hela veckoslutet i Åbo på kakelgolv och vänta på sin tur. Men kanske det också beror på rädslan att bli tvåa, att inte vara bäst mera.

Jag var för syns skull och kvalade till OS men jag missade med två sekunder. Så nu kommer vi till det hur man tar snytningar. Det är naturligtvis bra att ha ett läge på lyckan eller vad man kan kalla det, någon mental orsak att man har lätt att skaka av sig misslyckande.

Idrotten har gett mig gemenskap, det blev vänner för livet. Vi seglade tillsammans och var till deras sommarställe, samma gäng. Vi håller ännu också kontakt och förstås har det också blivit begravningar, där vi alla är på plats med Helsingfors Simsällskaps flagga. Simningen har även medfört mycket resande, t.ex. i Wien, Holland och Norge och i och med det många nya upplevelser. Genom idrotten har jag även fått pröva på andra uppgifter, med namnet Dolphin skrev jag alltid till HBL efter Helsingforsmatcherna och så har jag även varit föreståndare för Ugnsholmens simskola.
Vi simmar med min fru tre gånger i veckan ännu och hinner vi inte med det, känns det konstigt. Men jag väljer nog simhallen hellre än havet, jag är nog en bassängplaskare.

Jag skulle säga att gemenskapen inom sporten är något som det lönar sig att satsa på om man vill påverka ungdomen att gå vidare. Man lär sig att ta emot stötar också, både fysiska och psykiska. Men det mesta som har dykt upp under vandringen, har nog bara varit positivt.